______________
                           VILHELM MOBERG
                           --------------

Inledning:                 

 
Innan jag började med det här lilla arbetet om Vilhelm Moberg, visste jag inte så mycket om honom. Han var för mig en
relativt känd svensk författare, men jag hade ingen bestämd uppfattning om hans författarstil. Bland de författare vi hade som
alternativ såg jag bara två möjliga kandidater. Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström. De flesta av Per Anders
Fogelströms böcker har jag redan läst, varvid det antagligen hade blivit lite tråkigt att läsa och skriva om hans böcker igen.
Vilhelm Moberg däremot framstod som ett bra alternativ, med sina utvandrar-böcker. De tycks ha en intressant handling och
utspelar sig dessutom under en intressant tidsperiod. Jag hoppas att jag inte har gjort ett dåligt val. 


Kort sammanfattning av Mobergs eget liv:
 
Carl Arthur Vilhelm Moberg föddes i Algutsboda, Småland, den 20 augusti 1898. Hans far var soldat, vilket innebar att
Vilhelm hade en ganska fattig uppväxt. Hans skolgång blev det si och så med, eftersom han redan i unga år blev tvungen att
hjälpa till med familjens försörjning. Trots sin fattiga uppväxt hade han ett starkt litterärt intresse. Tillsammans med några
vänner bildade han en "bokklubb", där Vilhelm och hans vänner samlade och bytte böcker med varandra. 
Några år senare i livet lyckades Vilhelm trots sin tidigare utbildning komma in på folkhögskolan, något som inte förunnades alla
barn i 1910-talets Sverige. Efter det fortsatte han studierna på läroverk, varvid han blev ganska välutbildad.
Efter sina studier arbetade Moberg som journalist, ofta frilansande sådan. Under pseudonymen Ville i Momåla skrev han korta
berättelser om den svenska landsbygden och dess befolkning. 
År 1927 gav Moberg ut sin första bok, Raskens. Den var en stark personskildring om en soldat i Värends socken, i Småland.
Boken har många likheter med det liv som hans far och tidigare förfäder måste ha levt (Moberg var av en soldatsläkt).
Raskens gav Moberg ett visst rykte inom författarkretsar. Efter den slutade han i princip att skriva tidningsartiklar och övergick
helt till författaryrket. 
Under slutet av 20-talet samt under 30-talet fram till andra världskriget skrev Moberg flera samhällskritiska böcker. Bl a:
"Långt från landsvägen", som handlar om bondebefolkningens ovilja för den nya tiden med dess nya teknik. "AP Rosell,
bankdirektör" är en satirisk skildring av en rik bankdirektör. "Giv oss jorden" vilken skildrar flykten från landsbygden under
den här perioden. 
Moberg hade sedan ungdomsåren varit en ivrig pacifist. Därför hade hans böcker ofta en underton av det pacifistiska
budskapet. Allra tydligast är detta i "Soldat med brutet gevär" som han gav ut i början av andra världskriget. Under andra
världskriget svängde dock hans ideologier över en aning. Han började inse att Hitler endast kunde stoppas med vapenmakt
och i slutet av kriget propagerade han till och med för en svensk upprustning. Under den här perioden skrev han en "nästan
propaganda"-bok, "Rid i natt". Den utspelar sig under svensk medeltid och illustrerar några svenska bönders kamp mot tyska
adelsmän. Ett mycket tydligt tecken i tiden, således. 
Efter världskriget påbörjade Moberg ett av sina stora verk, utvandrar-romanerna. Han samlade fakta bl a genom långa resor
till USA. Själva böckerna skrev han mellan åren 1949- 59. Ett slags efterspel till utvandrar-böckerna var "Din stund på jorden
som Moberg skrev på 60-talet. Den handlar om en svenskamerikan som ser tillbaks och jämför sin småländska barndom med
sitt liv i USA. 
Utvandrar-böckerna anses av de flesta vara Mobergs största verk. Moberg ansåg dock själv att han hade sparat det allra
bästa till sist. Som avslutning till sin karriär hade han tänkt sig ett stort historieepos som inte skildrade kungar och adelsmän
utan det enkla folket. Tyvärr hann han bara komma till den andra delen i serien innan han avled den 8 augusti 1973. 
Moberg skrev under sin levnad även många teaterpjäser, och han var livet igenom mycket förtjust i teater. Bland de mest
kända är "Kassabrist" (1925) och "Marknadsafton" (1929). Alla utvandrar-böckerna och dessutom "Rid i natt" har blivit film
eller TV-serie. 

Analys av Mobergs författarteknik:
 
"Kartan från Ljuder, som han höll framför sig på sängtäcket, hade formen av ett hjärta. Någonstans mitt uti det hjärtat låg den
plats, där den gamle utvandraren hade tagit sina första steg på jorden. 
Den gamle i sängen var utestängd från det närvarande livet och hade ingenting att vänta av det kommande. För honom återstod
endast det förgångna. Gamlingen hade åter letat sig fram till sin barndoms stigar. Charles O. Nelson, svenskfödd farmare i
Minnesota, var gammal och halt och krokryggig och rörde sig med stort besvär på marken i sitt nya fosterland. Men liggande
med värkande rygg här i bädden vandrade han fritt och lätt omkring på vägarna i den bygd där han föddes." 
Den här texten är hämtad ur epilogen till "Sista brevet till Sverige". Jag tycker att den på ett bra sätt illustrerar Vilhelm Mobergs
författarstil. 
Moberg har inte en alldeles egen författarstil, såsom vissa författare har. Mobergs stil är snarare lite lik den man finner i vissa
kioskromaners stil. Ett digert persongalleri, sammanflätade handlingar, ett verklighetsbaserat scenario, ofta understött med en
stor mängd sakfakta för att stärka verklighetsintrycket samt en andlös spänning för att hålla läsaren kvar vid boken. Mobergs
böcker ska naturligtvis inte jämföras med kiosklitteratur, han står lite över sådant, jag bara påpekar att där finns en viss likhet. 
En egenart i Mobergs författarstil är den styrka med vilken han lägger orden i meningarna. Jag personligen tycker att en del
meningar nästan låter lite bibliska. Ett exempel på det är inledningen till "Sista brevet till Sverige": "Detta är sista delen av en
berättelse om några människor, som från sina hem i Ljuder i Sverige utvandrade till Nordamerika." 
Moberg växte upp på landsbygden. Alla hans böcker har handlat om människor på landet, och om deras liv. Därför finns det
en stark anknytning till naturen i Mobergs böcker. Han skriver mycket beskrivande om bl a annat jordförhållanden och
omgivande skogsområden i de böcker jag har läst. 
En annan styrka i Mobergs böcker är de många personskildringarna. Det är ofta flera personer som har en framträdande roll i
böckerna. Alla personligheter är mycket väl beskrivna utseendemässigt såväl som själsligt. Särskilt markant är det här draget i
första boken (utvandrarna), där de rena personskildringarna går så långt som till intervjuer. På flera ställen i boken finns det
frågor om t ex varför människorna utvandrade, varpå det följer en kort svarstext för varje person. Detta återkommer inte i de
andra böckerna. 
Moberg var alltid väl införstådd i de områden som han skrev böcker om. Det gick lätt när han skrev om bondebefolkningen i
Sverige som han ju väl kände till. I bland blev det dock nödvändigt för honom att läsa på lite extra inför en bok som han tänkte
skriva. Därför gjorde han t ex under en sjuårsperiod mellan 1947-54 en rad resor till USA bara för att lära sig lite mer om
förhållandena där. På så vis skaffade han sig underlag till utvandrarromanerna som han senare skrev. 
Moberg har även ett poetiskt djup i sina texter. Detta syns tydligt i exempeltexten. "Kartan från Ljuder, som han höll framför
sig på sängtäcket, hade formen av ett hjärta. Någonstans mitt uti det hjärtat låg den plats, där den gamle utvandraren hade tagit
sina första steg på jorden." 

Sammanfattning av Utvandrar-romanerna (4 böcker): 

Serien består av:
Utvandrarna (skriven 1949)(447 sidor)
Invandrarna (skriven 1952)(493 sidor)
Nybyggarna (skriven 1956)(447 sidor)
Sista brevet till Sverige (skriven 1959)(314 sidor)

Utvandrarna: I Ljuders socken, i Småland, under 1840-talet bor en man som heter Karl Oskar Nilsson. En driftig ung bonde
som nyss har övertagit den lilla familjegården Korpamoen från sin far, Nils, som blivit halt och därför inte längre kan sköta
gården. Karl Oskar har även passat på att gifta sig med sin stora kärlek, Kristina från Duvemåla. Lyckan verkar vara
fullkomlig. 
Karl Oskar har även en yngre bror, Robert, som enligt föräldrarna nu blivit tillräckligt gammal för att förtjäna sitt eget uppehälle
(han är ca 14 år gammal). Därför skickas han iväg till den rike grannbonden på gården Nybacken för att tjäna dräng. Robert
är inget vidare förtjust i det här, men efter vissa strapatser blir han i alla fall tvungen att arbeta hos bonden som med hot om
våld håller sina anställda i skräck. En solig vårdag ungefär ett halvår senare, när Robert sysslar med att gräva ett dike, får han
för sig att vila litet. Han lägger sig ner och råkar slumra till en aning. Innan han vet ordet av är bonden där och läxar upp
honom. Robert får sig en ordentlig smäll på örat som straff. Smällen gör att det börjar ringa i örat. Ett problem som Robert
kommer att få leva med resten av sitt liv (men det vet han förstås inte nu). Robert flyr hem till sitt föräldrahem, för att beklaga
sig, så fort han får tillfälle. Alla är överens om att Robert inte ska behöva arbeta för en sådan slavdrivare mer. Bonden har
dock ett kontrakt som säger att Robert ska arbeta hos honom i ett år. Länsman kommer därför för att hämta Robert så de blir
tvungna att gömma honom i fortsättningen. 
En kväll lättar Robert sitt sinne för Karl Oskar. Han har legat och funderat om nätterna hos bonden på Nybacken. Han har
tänkt fly till det nya landet Amerika, på andra sidan havet. Nu visar det säg att Karl Oskar inte heller trivs med sitt liv som egen
bonde. Frost och torka förstör grödorna och han har stora skulder som han måste betala ränta på. Han har också funderat på
att flytta över havet. Tillsammans utvecklar de sina idéer. Men för att kunna åka måste Karl Oskar ta med sig hela sin familj,
och Kristina vägrar hårdnackat flytta till något ställe som inte känner till. 
En vändpunkt kommer under vintern 1849/50. En brännande torka har förstört det mesta av årets skördar. Stor hungersnöd
råder i hela Småland. Under senvintern avlider Karl Oskars äldsta barn Anna, pga svälten. Detta får Kristina att ändra sig. Hon
anser det inte vara lönt att stanna i ett land där hennes barn svälter ihjäl. I en hast börjar resan planeras. 
Kristina har en morbror, Danjel Andersson. Han är relativt rik och äger en gård, som många säkert avundas honom. En natt
kommer Gud och hälsar på. Danjel förstår av Guds budskap att han måste ändra sin livsstil för att kunna leva på den sanna
vägen. Han blir plötsligt mycket bibeltrogen och lever ett liv i största salighet. Detta innebär att han tar avstånd från den
protestantiska statskyrkan som han menar är ogudaktig. Han samlar anhängare bland bygdens fattiga genom att erbjuda dem
kost och logi på sin gård. Men en dag när han delar ut den heliga nattvarden till de troende får bygdens prost nog. Med hjälp
av länsman avbryter han mötet och förbjuder Danjel från att predika sin lära. Guds vilja besegras dock inte så lätt och Danjel
får i en syn reda på att han ska ta sina anhängare och föra dem till Guds paradis i Amerika. Danjel tar då sin familj och de
anhängare som fortfarande följer honom och sällar sig till Karl Oskars Amerika-sällskap. 
Resan närmar sig alltmer och förberedelserna är omfattande. I hemlighet ansluter sig också Karl Oskars granne, Jonas Petter,
till sällskapet. Han har under många år plågats av sin hustrus idoga tjatande och nu har han bestämt sig för att äntligen bli kvitt
det. 
Den 4 april 1950 lämnar så amerika-fararna Ljuders socken för att i första etappen ta sig med häst och vagn till hamnstaden
Karlshamn, i Blekinge. De 16 personer som utvandrar är: Karl Oskar Nilsson, hans fru Kristina, deras tre barn, Robert
Nilsson, Danjel Andersson, hans hustru Inga-Lena, deras fyra barn, deras dräng Arvid, de två anhängarna till Danjels lära som
fortfarande håller ut och slutligen Jonas Petter Albrektsson. 
Efter två dagars färd når de så ut till havet och Karlshamn. Deras båt Charlotta ligger i hamnen och väntar på sina passagerare.
Några dagar senare börjar de färden över det stora havet. I en början förvånas bönderna ombord över många saker. I och
med att färden fortsätter blir det mest långtråkigt. I boken beskrivs båtresan i vida ordalag över flera hundra sidor. Nämnas
kan dock att Kristina är nära att dö av blodbrist eftersom hon drabbats av skeppssjukan (i våra dagar kallad skörbjugg).
Danjels fru Inga-Lena dör oväntat av skeppssjukan. Danjel själv börjar vackla i sin egen trosuppfattning. 
Efter jämt tio veckors seglats över den dryga Atlanten, med motvind och stiltje emot sig, stävar så briggen Charlotta äntligen in
i New Yorks hamn på midsommarafton 1850. Där slutar även den första boken för att ge plats åt den andra. 

Invandrarna:

 Efter en lång seglats kan Amerika-fararna slutligen stiga iland på Amerikas jord. Gruppen har decimerats med en
person. I gengäld har man funnit en ersättare. Den gamla Fina-Kajsa från Öland har en son i Amerika som är mycket rik, det
säger han i alla fall i sina brev. Nu har hon rest för att träffa honom och bo på hans stora gård i Minnesota. Karl Oskar har hört
att i Minnesota finns det bra åkerjord för den som vill bruka den.
Med hjälp av fartygets kapten får de tag i en svenskspråkig vägvisare som åtar sig att föra dem till Chicago. Med hjälp av tåg
och flodångare, transportmedel som svenskarna aldrig förut sätt tar de sig på några veckor till Chicago. I Chicago hjälper
lotsen dem ombord på en ny båt som tar dem ut på Mississippi-floden. Sakta men säkert stävar de uppför de stora floderna.
Smärre incidenter inträffar under vägen. Bl a blir Karl Oskar överfallen av en lömsk, svensktalande rånare varvid han blir lätt
halt på ena benet. Dessutom håller de på att förlora sin äldsta dotter Märta vid en landstigning. I sista stund finner de henne och
kan lättade springa ombord. 
Till slut är de framme i staden Stillwater vid St Croix-floden, en avlöpare till Mississippi- floden. När de står på kajen utan att
veta vart de ska, börjar det plötsligt regna. En baptist- präst i staden får syn på dem och drabbas av medlidande. Han hyser
dem i sitt hus och ger dem sedan färdkost och anvisningar om vart de ska. De promenerar genom skogarna i flera dagar, tills
de en dag träffar på en timmerkoja, i mitten av några åkrar. De knackar på för att höra om de kan få köpa lite mjölk. De blir
förvånade när den inneboende tilltalar dem på det svenska språket. Överraskningen blir total när Fina-Kajsa känner igen sin
son Måns i dörröppningen. De blir inte helt oväntat hjärtligt mottagna av Måns som låter alla tränga in sig i hans lilla
timmerkoja. Fina-Kajsa fortsätter dock att fråga var sonen har sitt stora boningshus. Hon vägrar inse att han kan bo i en
timmerkoja, till och med mindre än vad de bodde i hemma. Senare visar det sig att Måns har svåra alkoholproblem och därför
låtit sin gård förfalla. 
Några dagar senare visar Måns manfolket var det finns ledigt land (i stort sätt överallt), och hur man registrerar den i sitt namn
(på den här tiden hade varje nybyggare rätt till en viss areal gratis åkermark, i det här fallet ungefär 65 ha). Jonas Petter och
Danjel hittar snart sina jordplättar en bit därifrån, på ett lämpligt ställe. Karl Oskar däremot vill försäkra sig om att få den allra
bästa åkerjorden. Därför fortsätter han till en sjö, av indianerna kallad Ki-Chi-Saga. Vid dess strand har han funnit den
idealiska jordbruksmarken. Han registrerar sin nya åkerjord där och sätter genast upp en koja av lite brädor och granris. 
Strax har hela familjen flyttat dit och Karl Oskar kan börja bygga på det mer permanenta timmerhuset. 
När den första snön just kommit är huset klart att flytta in i. Den första vintern blir svår för nybyggarna. De har inte odlat någon
egen gröda, och har inget att livnära sig på. Karl Oskar tar de sista slantarna och köper en tunna rågmjöl, den får räcka över
hela vintern. I bland kan de dryga ut sin kost med fisk som de fångar i floden eller med vilt som de skjutit i skogen. 
Efter den första bittra vintern (vintern i Minnesota var mycket kallare än hemma i Sverige), så kommer så äntligen våren. För
de allra, allra sista slantarna köper Karl Oskar lite utsäde till sina nya åkrar. 
Ny börjar deras bana som nybyggare i det nya landet och därmed också den tredje boken. 


Nybyggarna:

 Karl Oskar och Kristina har nu bott i Amerika en tid. De börjar vänja sig vid landet. Karl Oskar har lärt sig lite
engelska genom att prata med handlaren i Taylors Falls, den närmsta staden. Kristina kan fortfarande inte ett ord engelska, hon
går knappt aldrig utanför gården, och när hon gör det så är det bara för att gå till grannarna i Genesaret (Danjel skulle
nödvändigtvis ge sin gård ett bibliskt namn). 
Robert, Karl Oskars bror, har hitintills följt i broderns fotspår. Än så länge bor han i timmerhuset som han hjälpt till att bygga.
Men nu till våren är det slut med det. Han har hela vintern gått och funderat på det stora äventyret. Nu har han bestämt sig han
ska till guldfälten i Kalifornien. Han har tänkt ta med sig Danjels dräng Arvid. Karl Oskar försöker avhålla honom från det
riskfyllda företaget, men förgäves. Robert tar sina sparpengar och ger sig iväg. Han ser vi inte igen förrän i slutet av boken, då
hela hans historia berättas på en gång. 
På Karl Oskars gård Nya Duvemåla (Duvemåla var Kristinas barndomshem) fortsätter livet sin gilla gång. Karl Oskar har
odlat upp större och större arealer för varje år. Nybyggarna börjar också få pengar att köpa sig boskap för, och lyckan är stor
när de kan köpa sig en egen ko. Familjen har också förstorats något. Numera är där sex stycken barn. 
Nu börjar också fler människor bosätta sig runt omkring sjön Ki-Chi-Saga. Det är nästan uteslutande svenskar som flyttar till
de här områdena. Det beror dels på att det är ungefär samma klimat som hemma, men också för att de vet att det i Minnesota
redan bor många svenskar. Bl a flyttar en strängt lutersk familj in som grannar till familjen Nilsson. Dessa yrkar omedelbart på
att en kyrka ska byggas, vilket också görs så småningom, men först efter att ett skolhus byggts. Med hjälp av en svensk präst
och en svensk lärare kan invandrarna hålla sina svenska traditioner vid liv ett litet tag till. 
Så slutligen, Roberts äventyr. Robert och Arvid gav sig således ut för att leta guld. De åkte därför söderut för att kunna ansluta
sig till guldtåget mot Kalifornien. I St Louis får Robert kontakt med en mexikansk guldgrävare som behöver muldrivare. Han
ger Robert och Arvid anställning, varpå de får färdas gratis till Kalifornien. 
En dag när de rider genom öknen rymmer några mulor. Arvid och Robert tror att de ska få skulden och ger sig av efter dem.
Snart har de tappat bort sig i öknen och de törstar svårt. När Arvid hittar ett vattenhål slänger han sig genast ner och dricker
sig otörstig trots att Robert säger att vattnet är giftigt. Snart dör Arvid i svåra plågor av förgiftning. Robert vandrar i något dygn
till innan han träffar på sin arbetsgivare. Robert är räddad men Arvid är död. 
Robert och mexikanaren fortsätter mot Kalifornien, men vid den lilla handelsstationen Spring Creek insjuknar mexikanaren i
The Yellow Jack (antagligen gula febern (det framkommer inte klart)). Efter några dagar avlider han. Robert som med risk för
eget liv stannat vid hans sida under hela sjukdomsförloppet, belönas med ett arv, i form av allt mexikanaren äger. När Robert
har sålt alla mulor och annan utrustning har han lite mer än $2000. 
Efter Arvids död har han helt förlorat livsgnistan, och han fördriver dagarna med att göra ingenting. Efter några månader träffar
han en vän från utvandrarskeppet. Han har skaffat sig ett litet hotell i en näraliggande stad, dit han nu inbjuder Robert. Robert
följer med och bosätter sig på hotellet. När vännen får se Roberts pengar erbjuder han sig snart att investera dem i hans hotell.
Robert går med på det och vännen tar hand om pengarna. 
Så går tiden. Efter omkring två år tröttnar Robert på den tråkiga livsstilen. Han beslutar sig för att flytta hem till brodern. Han
ber att få ut sina pengar, och hans vän ger honom ordentlig utdelning. $4000 får han tillbaka, i fina blanka papperssedlar. 
Snart är Robert hemma och överraskar sin bror med sin plötsliga hemkomst. Han vägrar berätta om sina äventyr och slänger
upp sina pengar när de frågar om han hittat något guld. Några dagar senare åker Karl Oskar in till staden för att handla och för
att sätta in Roberts pengar på banken. När han kommer hem förklarar han att pengarna är helt värdelösa. 
Nästa dag ger sig Robert ut i skogen utan att komma tillbaka. Efter några dagar hittar de honom död vid en bäck. Redan när
han kom hem hade han uppvisat symptom på gula febern, fast det kunde ju inte Karl Oskar och Kristina veta. 

Sista brevet till Sverige:

 Kriget mellan nord och syd har just börjat i USA. Presidenten söker efter frivilliga till sina arméer. Karl
Oskar anmäler sig trots Kristinas protester. Han kommer snart hem, ratad av militärerna. Hans gamla hälta i vänsterbenet
gjorde att han inte dög enligt militärläkarna. Kristina är lättad. 
I stället går det framåt med jordbruket. Karl Oskar har nu ett eget par med oxar, som han fött upp själv. Han har också odlat
upp alla tillgängliga arealer, förutom ett skogsparti med ovanligt bastanta ekar. Framtiden ter sig ljus. 
Men strax tornar mörka moln upp sig för nybyggarna. Sioux-indianerna västerut har inte fått sina utlovade matransoner av de
vita. Nu har dessutom sydstatarna hjälpt dem med vapen samt eggat upp dem mot de vita i deras närhet. Danjels son Sven har
gift sig och bor på ett av de västligaste nybyggena. En dag är Danjel där och hjälper Sven med slåttern. Det kommer indianer
dit. Sven vägrar ge indianerna av sina hönsägg. Indianerna blir uppretade och dödar Sven, hans familj samt Danjel. Det är
inledningen till det stora indiankriget.
Nybyggarna försöker gemensamt barrikadera sig tills förstärkningar kan komma fram. Kvinnor och barn evakueras. Karl
Oskar skickar ut sina barn till en ö mitt i sjön. Kristina kan inte följa med dem, eftersom hon ligger i sin åttonde(?) barnsäng.
Det är mitt i skördetiden. Grödorna får förtvina på fälten. 
Indianerna gör inget direkt anfall mot nybyggena runt Ki-Chi-Saga. Efter några veckor kommer militären med förstärkningar.
Indianarméerna jagas på flykten för att sedan krossas. Faran är över för den här gången. De flesta människor är glada och
lyckliga, men inte Karl Oskar. Kristina dog under sin barnsäng. 
Familjen på Nelson Settlement (så heter gården numera) kämpar vidare utan Kristina. Rent praktiskt går det ganska bra.
Äldsta dottern, Märta, är redan 15 år och kan hjälpa till i hushållet. 
Tiden går och barnen blir äldre. Så en dag kommer lanthandlarn i staden, en svensk utvandrare och meddelar att han tänker
gifta sig med Märta. Karl Oskar kan inte säga så mycket och en vecka senare firas det bröllop. 
Karl Oskar blir varse om att hans barn blivit stora. Han kommer på att utnyttja det här till det sista som han tycker återstår i sitt
liv. Han vill ha bort ekdungen för att kunna odla upp den sista av sin tilldelade jord. Han och hans fyra söner sätter igång. Med
tio starka armar och två hästar går det faktiskt att dra upp de bastanta ekarna med rötterna, vilket är nödvändigt för att kunna
odla marken sedan. En hel höst arbetar de och till sist är det bara en jättelik ek kvar. De drar och drar i den, och till slut så
faller den, och den faller fort. Den faller så fort att Karl Oskar inte hinner kliva undan. Han träffas av en kraftig gren rakt över
korsryggen. När hans söner huggit loss honom, så kan han fortfarande röra på sig, men han har en ihållande smärta i ryggen.
Han kan inte heller räta helt på ryggen, och efter några månader förstår han också att det här är något som kommer att vara
livet ut. Karl Oskar har blivit en krympling. 
Den egentliga boken tar slut strax efter ekincidenten, men en ganska lång epilog tar vid i stället. I den kan man urskilja en
framtid i vilken äldste sonen, Johan, har tagit över jordbruket. Han har gift sig och har dessutom byggt ett nytt stort hus. Karl
Oskar bor fortfarande ensam kvar i det gamla framhuset, som han byggde efter några år i landet. De övriga barnen är sedan
länge utflyttade. Det enda nöje Karl Oskar tycks ha nuförtiden är att ligga och studera en gammal karta från sin hemsocken
Ljuder (om man är ledsen över att vara ung och oerfaren så är det här verkligen en text att rekommendera. Moberg beskriver
mycket målande ålderdomens plågor och kval). 
Till slut avlider även Karl Oskar, gammal och utarbetad. Karl Oskars bortgång förklaras för hans svenska släktingar i slutet av
boken i ett brev på knagglig svenska, skrivet av en person läsaren inte känner till, det sista brevet till Sverige. 

Omdöme om böckerna: 

De fyra utvandrar-böckerna är utan tvekan mycket bra. De har allt som man kan kräva av en bra bok. Alla böckerna är
mycket spännande rakt igenom. Författaren lyckas verkligen få fram den där känslan av personligt ansvar gentemot
människorna i boken. Man sitter som klistrad vid boken när man läser den, och frågar sig ständigt hur det ska fortsätta när man
inte läser den. 
Om omdömet ska omsättas i ett betyg så måste det bli en femma för alla fyra böckerna. Jag kan inte tänka mig något annat
betyg. 
Ska man utse den bästa boken av de fyra, så blir det efter viss tvekan "Sista brevet till Sverige". Den är den kortaste boken
men alltjämt lika spännande. I den här boken har Moberg dessutom utvecklat sitt poetiska sinne, vilket bl a visar sig i den
underbara epilogen. 

Avslutning:
 
För att svara på den inledande frågan: Har jag gjort ett bra val av författare? Jag kan knappast säga annat en att jag är ganska
nöjd. Jag satt som trollbunden vid böckerna i några veckor och läste närhelst jag hade tid (läxor och dylikt skolarbete blev
kanske lidande, men vad gör man inte för litteraturen). Jag tycker att det har varit ett mycket lärorikt arbete. Jag har lärt mig en
del om Vilhelm Moberg (men en stor del kommer jag antagligen snart glömt bort). Ännu viktigare är kanske att jag har fått läsa
Mobergs böcker (vilket jag säkerligen inte glömmer på ett tag), och det gläds jag mycket åt. 


-----------------------------------------------------------------------